Tjoho!

Jag kan satsa nästan hundra kronor på att ni inte förväntade er att se en uppdatering här när ni tog beslutet att kolla in på bloggen för att se om vi sparkat oss i rumpan än och uppdaterat. Men som ni ser har vi sparkat oss riktigt hårt och betalat över 150 spänn för att få internet här på hostlet för veckan som vi har kvar i Nya Zeeland.

Vi befinner oss nu i Auckland på ett hostel vi kom till fredagen för en vecka sen. Vi lyckades deala till oss jobb här för en och en hal vecka om vi betalade för de första dagarna då det inte fanns något jobb tillgängligt. Jobbet går ut på att bädda om sängar, städa toaletter, köket m.m. två och en halv timme varje förmiddag och då slipper vi betala för vårat boende. Vi spara massa med pengar på det sättet och slutar vår tid här nere som riktiga backpackers (det ingår då att ha ägt/hyrt en bil och bott i bilen eller tält, åkt runt båda öarna, jobbat med fruitpicking och jobbat för boende på ett vandrarhem). Det är väldigt skönt att vi lyckades få jobb här då hostlet vi bor på nu är ett av det renaste och fräschaste vi har bott på under hela resan.

Vi sålde Ulf förra söndagen på en bilmarknad efter att vi ägnat två dagar till provkörningar och tacka nej till skambud. När vi var nära att ge upp på söndagen så kom en kiwi och gav oss 950$ för Ulf vilket var vårt mål att få för honom. Tycker synd om alla backpackers som köpte sig omgjorda vans och försöker sälja dem nu. Man märker helt klart att det är lågsäsong och priserna har sjunkit till nästan hälften eller mer då ingen vill köpa.

Pannkakspicknick i Blenheim!

Efter att vi lämnat Blenheim stannade vi hos Neale och Angela en vecka i Wellington. Där tog vi det lugnt och stannade för det mesta inne p.g.a det dåliga vädret. Trotts det dåliga vädret lyckades John få ut mig på en utflykt upp till Upper Hutt norr om Wellington för att kolla in några platser som användes för inspelningen av Sagan om Ringen. Bland annat Rivendell, Isengard och Helms Deep. Angela tog oss också med på en foodshow. Där var det massa goda provsmakningar, choklad, yoghurt, ostar, vin och massa mer. Den dagen behövdes det ingen lunch!

John träffade Lutz när vi besökte studion där man byggde dräkterna och skapade specialeffekterna till the lord of the ring trilogin.

Framåt helgen åkte vi upp till Neale och Angelas sommarstuga där vi stannade resten av veckan. Vi tog det lugnt och Neale lärde oss att göra Pavlova som är en Nya Zeelaänsk specialité. Det blir upp till bevis nu när vi kommer hem! Angela hade även förberett en suprise till mig på morsdag. I samhället där de har sitt sommarhus finns det en känd kokskola som har småkurser. På morsdag var det en specialare där vi bjöds på brunch och fick lära oss att laga pizza och risotto. Jag fick vara kokens assistent under risotto kokningen och vi var ett galant team.

Angela visar hur en pavlova ska garneras!

Från Wellington till Auckland körde vi på fyra dagar med stop vid mt Taranaki och Rotorua. Vädret var tråkigt nog riktigt uselt och vi såg inte så mycket av mt Taranaki. Vädret skärpte sig lite när vi kom fram till Rotorua och Waiotapo för att se på mudpools och geotermisk aktivitet i jorden. Det var helt otroligt. Det var en stor park som hade färgade vattendrag av olika kemikalier och vattenånga sprutade upp från marken. Det var helt enkelt som att vara på en annan planet.

Molnet tyckte att det var perfekt att gömma berget som vi åkte hela vägen för att se... Vi var mindre imponerade över den idén och fick åka därifrån utan att se berget (tur att vykort med den fina vyn finns).

The champagnepool!

Dagen efter åkte vi till en maori (urbefolkningen på nz) by. De hade byggt sin by på ett sånt område som parken låg på. Man kunde känna att marken var varm av aktiviteten under jorden, det seglade upp vattenånga lite här och var och de hade också varma/kokande vattenkällor och mudpools.

Det som var riktigt häftigt med byn var att de tog vara på energin som fanns i jorden. De behövde ingen värme i husen, de badade i de varma poolerna, i en av poolerna kokade de sin mat och deras ugnar var hål i marken som hade ett lock vilket gjorde att de fylldes med vattenånga och funkade utmärkt att laga mat i.

Till lunch åt vi hangipaj lagat i deras ugnar med majs som kokats i poolen. Till efterrätt tog vi steampudding som också lagats i deras ugnar och allt var supergott.

Hagnipaj! Delicious!

Steampudding med vaniljsås och grädde, mumma!

Efter våra äventyr i Rotorua tog vi oss till Auckland igen.

Vi vandrade upp på mt Eden som ligger en liten bit utanför Aucklands citykärna som vi bor i närheten av. I bakgrunden ser man hamnen och skytower.

Puss!

Hej!
Tro det eller ej, vi överlevde bungyjumpen! Japp true story, snöret lossade inte, det var ingen sten att slå huvudet i och hjärtat fortsatte slå efter hoppet. Men vilken upplevelse! Verkligen värt de 180$ det kostade oss.

Efter dagarna i Queenstown fortsatte vi söderut mot Fjordland och Milford Sound. På vägen mellan Te Anu och Milford Sound campade vi på diverse ställen och gjorde lite dagsutflykter. Den längsta var en vandring på 5-6h där vi först tog oss upp på en bergstopp där man hade 360 graders fantastisk vy över alla omkringliggande berg och glaciärer. Därefter fortsatte vi till ett häftigt 174 m högt vattenfall innan vi återvände till parkeringen.

Efter att ha passerat en rätt lång enfilig tunnel vid namn Homer tunnel (att den var enfilig förstod vi först efter att vi fått möte i tunneln...d'oh) kom vi in i Milford Sound. Informationscentret här bestod av 5 olika företag som försökte få turisterna att välja deras båt turer runt fjorden och efter att vi gått runt och frågat alla hittade vi tillslut det billigaste alternativet. Jucy cruises (och bästa namnet).

Vi var båda väldigt glada över att vi valt och göra cruisen för det var väl värt det. Kaptenen agerade guide och berättade massor med intressanta saker om hur fjorden bildats och att det under en väldigt regnig dag kan vara över 1000 olika vattenfall längst med den vägen vi åkte. För oss regnade det lite men vi såg säkert runt 50 olika. I ett av de största vattenfallen körde kaptenen så när att man kunde duscha bara att stå bredvid allt vatten som skvätte. Efter 1.5h var vi tillbaka i hamnen och vi lämnade Milford Sound samma dag.

Igår tog vi oss ner till Invercargill och Bluff som ligger så långt söder ut på södra ön som man kan komma. Här tog vi in på hostel för att hämta igen oss efter allt tältande (väääldigt skönt med riktig säng...). Imorgon bär det vidare upp längst östra kusten.

Bilder kommer senare, so stay tuned!

Cheers!

Hej igen!

Nu har det gått en väldigt lång tid sen jag skrev något här. Allt är inte mitt fel för vi har varit ute i vildmarken utan vare sig internet eller telefon. Vi har dock gjort vårat bästa för att kontakta omvärlden. Sorgligt nog slutade det i fyra misslyckade försök, två gånger på Mc Donalds och två gång på ett biblioteket. Donken och biblioteken här är annars bästa chansen att få tag på gratis internet.

Det vi har gjort är att vi har tagit oss från vindruvorna och Blenheim västerut. Sen har vi åkt söderut på västkusten ända ner till Queenstown (vi närmar oss sydspetsen).

Det första vi gjorde efter att ha lämnat Blenheim var att ta en ordentlig shopping på Pack n' Save och fylla på matförråden. Det betyder massa pasta och massa konserver! Efter shoppingen tog vi två dagars stopp i Nelson. En stad som jag verkligen vill tillbaka till. Det var lagom litet och väldigt fint. Största delen av tiden i Nelson gick åt till att planera resten av resan så vi hade inte massa tid att utforska så det kanske blir ett stop där igen på vägen hem.

Vi hann med lite shopping också. Jag fann en hel butik fylld med pärlor men jag lyckades hålla nere inköpen till bara en pärla.

Vi beslutade att hyra kajaker i Abel Tasman så efter Nelson var det raka vägen nordväst till Nationalparken Abel Tasman. På vägen dit snubblade vi över två saker. Den första var en superstor grotta som vi gick en guidad tur i. Den andra var att campingen vi tänkt spendera natten på var tagen av Bilbo filmteamet. Innan Anna dör nu måste jag berätta att det enda vi såg var en sur vakt och stora lastbilar, inget roligare. De höll på att spela in scener i grottorna som låg i närheten. Vi fick iaf snällt sova på en camping i närheten.

Vi gick upp med solen för 8.30 var det dags att få en säkerhetskurs i kajakpadling innan de släppte lös oss på havet.

Abel Tasman var fantastiskt och vädret var strålande. Vi paddlade i två timmar sen tog vi oss in till en strand och åt lunch.

Sen paddlade vi ut till en ö som det bodde sälar på och sen efter några timmar tog vi fika på en annan strand med lite bad och vilandes i solen. Efter det var det bara sista etappen kvar. Vi fick våra kajaker upphämtade på en bestämd strand och de hade med oss våra väskor. Med väskorna gick vi sen en timme till en camping där vi bodde i två nätter.

John hittade en elefant!

Vi måste nog ha valt den fulaste campingen av alla. Campingen låg i tråkig skog och alla andra låg på gula sandstränder men ingen varnade oss när vi bokade. Dock gjorde det ingen för andra dagen tog vi en dagstur mer innåt i nationalparken till en strand som låg två timmar från var camping.

Det bästa med Abel Tasman är att man antingen vandrar in eller åker båt in. Så det finns inga turister som ligger och solar och skräpar ner utan bara hurtiga personer som rör på sig. Så om man lägger sig på en av alla stränder har man den nästan för sig själv.

Efter andra natten gick vi upp vid sju och började vandra hemåt tillbaka till Ulf. Vägen tillbaka var fem timmars vandring med ryggsäck och allt. Humöret var väl lite skiftande men ju närmare mål jag kom så blev det bättre och vi klarade det tillslut.

Vi tog Ulf vidare norrut till Golden bay. Där betalade vi för en tältplats men ägarna var så snälla att det slutade med att vi fick sova i en stuga med eget kök. Dagen efter satt vi på stranden och läste och sen for vi till en camping söderut.

På väg till campingen hittade vi en naturlig labyrint. John sprang runt med sin karta och hittade alla skrymslen och vrår.

John fick tag på Mark som vi bodde med i Blenheim och det visade sig att han skulle se på glaziererna under veckan. Vi hade som mål att se de också så vi bestämde att vi skulle mötas i staden Franz Josef. I väntan på att Mark skulle dyka upp bodde vi på en camping några mil utanför Franz Josef i två dagar.

Första dagen var allt fridfull, en liten jobbig fågel som bodde bredvid vårt tält och som försökte äta upp vår mat men inget mer. Andra natten sprang det möss utanpå vårt innertält och jag var helt säker på att de skulle gnaga sig in i vårt tält och äta upp oss medan vi sov. Jag var iaf lugnad av att jag hörde gnagande en bit ifrån vårat tält och tänkte att mössen gnagde på grannarnas tält. Men icke! Jag gick upp som vanlig och skulle laga gröt till frukost. Gnagandet under natten som jag hört var möss som smaskat upp vår mat i backluckan. Det var fina bajskorvar som bevisade det. Vi kunde iaf rädda det mesta av våran mat men inte våra havregryn... De hade också varit inne i bilen, fina spår hade de lämnat där också. Mitt främsta mål blev att lämna campingen snabbt, vi packade ihop allt och när vi skulle åka hörde vi att det var en mus under motorhuven också. Jaha... De gillar visst våran bil.

När allt var frid och fröjd hade vi en picknick på gräsmattan utanför tältet.

Franz Josef var ingen höjdare, det liknade en by man kunde hitta i alperna och allt var uppbyggt för turister. Vi hittade igen Mark vilket var roligt och sen stannade vi en natt på ett vandrarhem innan vi satte iväg mot vår glaciärerexpedition. Vi åkte till Fox glazier, och det var inte så imponerande som man tror när man hör ordet glaciärer. Smutsig snö och is i stort sätt. Kanske blir det coolare om man går upp på den men man fick inte gå upp på glaciären utan guidad.

John och Mark på väg mot glaciären.

och här har vi den ståtliga snöhögen.

Med Mark tog vi sen och åkte till Wanaka där vi släppte av honom. Han skulle vidare för han åker hem till England om två dagar. Jag och John stannade i Wanaka i två dagar. Det är en supermysig stad mellan bergen och låg intill en sjö. Vi lekte på puzzleword och lyckades hitta ut ur deras tvåvåningslabyrint och på kvällen gick vi och såg på bio. The Hunger games såg vi. John var smart och laddade ner den på ljudbok så vi hade lyssnat igenom boken i bilen och på kvällarna när solen har gått ner (vid sjutiden nuförtiden) och man inte kan läsa längre i tältet.

När vi var i Wanaka testade vi också att sova i bilen. Både för och nackdelar jämfört med tältet. Tältet torkar först på eftermiddagen pga all dagg och man slipper att packa upp och packa ner. I Bilen däremot blir det kallare och det är mycket oskönare att sova.

Nu befinner vi oss i Queenstown. Här har vi unnat oss två nätter på vandrarhem innan vi drar vidare. Men vi har en hel del saker att hinna med här innan de dagarna är slut. Vi ska hoppa bungejump (vi har bokat tid imorgon mitt på dagen) John har köpt en bok med platser där de spelade in scener till sagan om ringen och det är en hop här runt Queenstown som vi ska kolla på och sen ska vi kanske bestiga ett berg. Helt vanliga dagar här i Nya Zeeland.

Igår var vi duktiga och ansök till universitet. Det vi har valt... trumvirvel... jag valde civilingenjör i kemiteknik och John valde civilingenjör i IT. Efteråt gick vi en sväng på stan och unnade oss en glass på Mc Donalds.

Nu är det dags att laga middag, hörs. Puss!

Halloj!

Igår var en helt vanlig dag till att börja med. Klockan ringde. Vi segade oss upp. Tittade på klockan, tjugo över sju? Hur hände det? Stress! Det var precis som det brukar vara. Sen mötte vi upp Frederique, Tobias och Pia och tog de få stegen mot bilen. Där var inte som det brukar vara. När jag gick runt till passagerarsidan såg jag massa glas på marken, sen när jag tittade upp på bilen och istället för en av bakrutorna hade vi nu ett fint ventilations hål. Ops! På ett sett ganska komiskt då den rutans vev inte funkar så man inte kan rulla ner den och vi pratar alltid om att vi måste slå in rutan. Nu hade någon gjort grovjobbet så det var väll bara att tacka och bocka.

Vi hade tur att det var det minsta fönstret iaf.

Nej, min första tanke var, Vilken full idiot har försökt att använda våran bil som stege för att komma över staketet som stod längsmed bilen? Den fulla idioten skulle då på något sätt sparkat sönder rutan under sina strapader. Men icke. Det var ingen full idiot, för när vi tittade närmare dörren där rutan var sönder var låset upplåst! Inbrott! Jag glömde allt om att man inte rör saker som vi fått lära oss i skolan och började leta efter stulna saker i bilen. Nada, allt var kvar. Våra jackor, hattar och soppåsen med ett äppelskrutt, till och med vår parkeringspeng var kvar. När vi öppnade bakluckan gick hjärtslagen ganska fort för där förvarade vi all vår campingutrustning. Men nada där också, såg inte ens ut som tjuven kollat i bakluckan. Det var tur för om han skulle ha snott allt därifrån skulle vi sitta i skiten.

Okej. Vi hade ett inbrott framför oss men allt var kvar ,vad gör man nu? Åker till jobbet? Ringer vandrarhems ägaren? Får panik? Ringer polisen? Vi kom fram till att det var bäst att ringa polisen men vi ville inte ringa 111 som är nödnumret. Av en slump, en stor slump hade Frederique numret till en polis som jobbar här i Blenheim. Hon hade fått det av en kompis i Holland som var släkt till honom på väldigt långt håll. Kompisen trodde att han ägde en farm men när Frederique ringde och frågade om jobb hade det visat sig att han var polis istället. Perfekt för vår situation. Vi ringde polisen och han skickade två kollegor till oss.

Poliserna kom efter en kvart och John fick svara på frågor om när vi sett bilen senast, när vi hittade den och om något var stulet. Den andra polisen tog kort på brottet och kollade runt i omgivningarna. Han såg också att bilen bredvid Ulf var öppen men det var inga krossade rutor på den. Vi visste inte vems bil det var då men under dagen fick vi reda på att det var kanadensarens bil. Han har tydligen slarvat bort sina nycklar till den och när han låser den använder han en sax men han orkar inte för utan nycklar är bilen inte så värd. Dum tjuv som inte gjorde inbrott i en bil som redan är öppen, då är ju halva jobbet gjort liksom.

När poliserna var färdiga och brottet anmält ringde vi vandrarhems ägaren för att få låna en damsugare. Det var mycket glas i bilen och vi behövde ha något att tejpa för hålet med. Han kom och efter lite svårigheter (han pratar inte mycket engelska fast han bott här 12 år) lyckades vi berätta vad som hänt och vad vi ville. Vi dammsög bilen och fick en kartongbit att sätta fast i hålet. Det konstigaste var att han sa något om att han kunde gissa vem det var som gjort det men han vägrade säga det till oss och när vi sa att han skulle säga det till polisen blev han tyst.

En annan konstig sak med att tjuven valde vår bil och parkeringen här är att det kommer och går människor hela tiden. Vi säger att de senaste vingårdsarbetarna går och lägger sig vid tolv. Vid två och fyra på natten kommer det lass med arbetare från musselfabriken som jobbar natt. Vid sex tiden på morgonen går den tidigaste vingårdsarbetaren upp. Så antingen var det en tjuv som helt random bara valde vår bil utan att veta något om våra tider här på vandrarhemmet eller så var det en tjuv som visste väldigt mycket. Spännande!

Efter att hålet var fixat och glasbitarna borta tog vi och åkte till jobbet. Vi kom bara en timme sent trots allt som hänt. När jobbdagen var slut fick vi tag på en verkstad som kan fixa hålet och det kommer inte att kosta skjortan, runt 100 dollar skulle de gissa på. Vi har också helg nu i två dagar så dagens planer är att lämna in bilen, gå och kolla på lägenheter och sen fira St Patrick's day.

Hörs! Puss!

Hejsan!

...Internet pajade igår så ni får inlägget en dag sent...

Vi har forskat lite på jobbet och vet nu vilket vin våra vindruvor går till. Det heter Oyster bay och finns i vitt och rött.

På jobbet går det bra. Takten på arbetet har saktats ner och jag tror att det till stor del beror på att suprevisern som gillar att sparka folk har flyttat till ett annat team. Raderna som vi gör nu är också ganska långa, ca 500 m. Det tar 1,5 till 2,5 timmar för fyra personer att göra en och det är över 100 rader. Vi har hållit på med de här raderna i två dagar och är fortfarande inte färdiga. Jag vill nog inte heller bli färdig med det här blocket (alla raderna kallas för ett block) för nästa blocks rader är 750 m långa.

Igår ansökte vi till ett ”on call” jobb på en fabrik där man häller upp vin i flaskor. Killen kommer att ringa dagen innan de behöver folk och det kan vara både vara dag och natt. Vi vet inte än om vi ska ta jobbet om han ringer. Det är väldigt tryggt att ha vingårdsjobbet eftersom att det är heltid och fabriksjobbet är bara när de behöver folk, dock vill vi gärna testa något nytt. Som det ser ut nu hoppas vi på att han ringer nästa vecka, då har vi tjänat tillräckligt med pengar på vingården och klarat vårat mål med två veckors jobb. Men vi får se hur det blir.

Vi ska också försöka hitta en lägenhet till nästa vecka med Frerdrique och Mark som också bor här på vandrarhemmet. Att hyra en lägenhet en vecka är mycket billigare än att bo här. Efter att den veckan är slut är det dags att dra vidare och se södra ön.

Hörs!

Halloj!

Det är HELG!!! Det känns som när man gick i skolan fast tom lite bättre. Vi skulle jobba både lördag och söndag men det visade sig igår att det var valfritt att jobba idag. Awesomeness!

Vi har inte blivit sparkade heller vilket är en fördel och nu så ska vi bara klara av en vecka till. Problemet med jobbet är bara att man blir hjärndöd. Man är konstant stressad och suprevisers gillar inte när man pratar med varandra så man har åtta timmar av att tänka och dagdrömma. Det två första dagarna var det helt okej men nu har jag slut på saker att tänka på... Så fort jag kommer på något bra byts det snabbt bort mot ”måste hitta ruttna vindrovor, måste döda ruttna vindruvor...” Jag kom på en fin sång om ruttna vindrovor men den försvann lika snabbt som den kom.

Vi har två pauser. Först jobbar vi tre timmar och så får vi 20 min rast. Sen jobbar vi två och en halv timme till innan lunch som vara i 30 min. Efter lunchen är det bara två timmar kvar av arbetsdagen! Mat tar vi själva med oss och vanligtvis gör vi ostmackor och jordnötssmörsmavkor och så tar med oss frukt.

Våra supreviser har också blivit hårdare de senaste dagarna då de tyckte att bara 10 av 50 gjorde ett bra jobb. Jag kan hålla med om det (är helt säker på att jag är en av tio, haha!, eller jag hoppas iaf.). De har inte klagat en ända gång på mig, jag fick istället ”good job” av supersuprevisern (måste förtydliga att det är en sjukt stor sak här i vingårdsbranschen).

Ens kropp gillar inte jobbet speciellt mycket heller. Ryggen dör då vindruvorna växer i maghöjd till fothöjd. Sen så stabar man sig själv med sin klipp sak och juicen från vindruvorna innehåller någon syra så det svider i såren hela dagen. Men det roligaste av allt är när man råkar spruta in vindruvsjuice i ögonen, haha! Det gör ont!

Här är klipp saken som vi använder för att klippa bort vindruvorna. Jag räknade och jag har 14 skärsår på vänsterhanden. Dock är det ytliga men det ser ganska badass ut. John och jag investerade i handskar för tre dagar sen så nu får vi inte alls lika många sår, vilket är bra.

Fast jobbet inte är en hitt så skulle jag av någon sjuk anledning bli väldigt upprörd om jag skulle bli sparkad. Kanske är det utmaningen med att klara av två veckor utan att ge upp som lockar. Sen vet jag att det kommer att vara ett minne för livet. Kompisarna som man möter på jobbet är också mycket trevliga, 50% tyskar, resten är blandat, allt från kiwisar till canadensare. Åldern på oss arbetare variera också från oss unga till den äldsta som är en gammal gubbe.

När vi kommer hem på eftermiddagarna vill man bara gå och lägga sig men kvällarna här på vandrarhemmet får man inte missa. Vi som bor här jobbar alla, de flesta på vingårdar medan några jobbar natt på en musselfabrik. När vi kommer hem villar alla ett tag sen lagar vi middag tillsammans och pratar om allt som skulle ha kunnat hänt under dagen, istället för att konstatera att vi bara har klippt av ruttna vindruvor. Vi kan sitta i två tre timmar och komma på saker som skulle kunna hända på en vingård, ena saken konstigare än den andra. Sen spelar vi också kort och igår var det ”fira att det är helg fest”. Så fast jobbet inte är på topp alltid har vi det grymt roligt.

Vi lagade pannkakor idag som vi ska ta med oss till jobbet imorgon. Vi bor i ett rum med eget kök och badrum. När vi först kom hit bodde vi i ett rum med bara 3 våningssängar. Men för tre dagar sen kom ägaren och sa att vi kunde flytta och det kostar bara 10 dollar mer i veckan per person vilket är toppen. Dock äter vi all våran mat med de andra i stora köket, vårt matbord är för tillfället en avlastningsyta för våra arbetskläder.

Det var allt för nu. Nu ska vi sova så att vi lyckas gå upp imorgon. Hörs, Puss!

Halloj!

I måndags tog vi färjan över till södra ön. Färjefärde tog tre och en halv timme och gick väldigt bra. Färjan åkte till Picton och sen åkte vi 30 minuter med Ulf till Blenheim. En liten stad omgiven av vingårdar.

John på färjan.

Från Wellington hade vi sett på nätet att de sökte vingårdsarbetare och vi hade tom pratat med en vandrarhems ägare som sa att han skulle kunna skaffa jobb till oss här. Så vi åkte raka vägen till Peaceheaven backpackers och snackade med James och fem minuter senare var vi anställda hos ASE. Ett företag som åker runt till de olika vingårdarna här i området och gör de jobb som behöver göras.

Vi har en väldigt fin view på vår arbetsplats. Det kan ingen klaga på!

Massa vindruvor!

Vår första dag var igår och vi har jobbat idag också. Vi börjar jobba klockan 08.00 och jobbar till 16.30, lönen består av 14 dollar/timmen. Än så länge har vi inte blivit sparkade och vårt mål är att klara 2 till 3 veckor här. Vårt jobb består än så länge av att klippa bort vindruvsklasar med ruttna vindruvor på. Ganska enformigt men inte så ansträngande och tungt. Andra saker man kan få göra på vingårdarna är att sätta upp nät, klippa bort 10 vindruvsklasar på varje planta så att de klasarna som är kvar växer bättre och ta hand om babyplantor.

På varje länga jobbar oftast fyra personer. Två på varje sida som jobbar omlott. En länga ska ta ca en timma att gå igenom men det är sällan man lyckas hålla den tiden.

Vi har supervisor som ser till att vi gör ett bra jobb. De vandrar mellan längorna och letar missade vindruvor, säger åt oss att skynda oss och ser till så att vi vet vilken länga som vi ska jobba på. Man ska jobba snabbt och noggrant, inte den bästa kombinationen kanske... Våra supervisors var sura på vårt team (vi är ca 30-40 personer som jobbar tillsammans) och efter lunch var det enkla riktlinjer, missar ni en enda rutten vindruva är ni sparkade. Jippi! Det slutade iaf med att de sparkade alla som var för långsamma vilket var ett helt gäng. Jag jobbade rumpan av mig för personen som jobbade på samma länga som jag var superlångsam. När de flesta var färdiga hade vi en oändligt lång sträcka kvar (de flesta sträckorna på en vingård är oändliga, haha!). Som tur såg bossarna att jag hade jobbat som en galning och de sparkade bara henne. Trodde ett tag där att min karriär som vingårdsarbetare bara skulle vara för två dagar. Dock är det bara att börja i ett nytt team om man blir sparkad, just nu behövs det massor med arbetare och speciellt så som de sparkar personer.

I början av vandringen var vädret okej, lite duggigt men relativt god sikt.

Här har vi tagit oss upp på en höjd av 1500m men kunde inte riktigt njuta av utsikten...

Det bästa med att det var molnigt var iaf att man hela tiden trodde att man kommit till högsta punkten och det gjorde att man alltid var supertaggad på att komma upp de sista metrarna. Det skulle inte vara så jätteroligt att se hur högt och långt man skulle gå för då tror jag att det skulle ha varit mycket jobbigare.

Efter 1,5 mil kom vi till vår hut (typ enklare stuga) där vi skulle övernatta. Vi hoppades på bättre väder dagen efter så att vi skulle kunna vandra tillbaka till mount doom och bestiga den men vädret ville fortfarande inte samarbeta när vi vaknade. Tydligen hade det regnat två månader i sträck där uppe men det var inget man sa när vi bokade, utan då skulle vädret vara fint... Fast vädret sög tog vi oss iaf ner till parkeringen tillsammans med ett brittiskt par som vi träffade uppe vid Hutten.