Ikväll 23 mars kl: 21:00 svensk tid kör vi lite Skype så se till att vara inloggade!
Hörs!

Halloj!

Vi hade två dagars helg vilket var otroligt skönt och roligt. I fredags hade vi hade en avskedsfest för kanadensaren som skulle lämna vandrarhemmet efter en månads vistelse. Jag och John tog också en sen promenad till mataffären för att köpa muffins och glass för att fira att rutan bara kommer kosta runt 80 dollar att fixa.

Lördagen tog vi sen en sovmorgon. Efter lunch samlade vi ihop gänget och åkte till The wearhouse och mataffären. Vårt mål var gröna saker och sushi tillbehör. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet satte vi upp en sushi fabrik i köket och satte igång att tillverka. Efter en timme eller två hade vi tillräckligt många bitar, ca 160 st. Sen var det en shuschi fest!

Vi var 11 som åt upp sushin men killarna var för upptagna med poker så de fick inte vara med på bilden.

På kvällen satte alla på sig sina gröna saker och så firade St Patrick's day. Vi tog oss till och med till en irländsk pub och firade med ett glas Guinness.


Frederique och Mark gör sig iordning.

Peace Heaven taggade för St Patrick's day.

På söndagen packade vi ihop våra saker från rummet och sen packade vi handväskan med badkläderna. Tre fulla bilar åkte på jakt efter stranden och efter en halvtimmes färd hittade vi rätt. Vädret hade dock gått från superstor sol till måååååln men det var roligt iaf.

Vi har dock ingen tur med bilar här. När vi lämnade stranden så fick den tredje och sista bilen i karavanen punka. Ingen av de övriga bilarna märkte detta och utan täckning på mobilen var argentinarna, tysken och holländaren utan räddning. Holländaren liftade tillbaka till vandrarhemmet för att hämta hjälp. John tog bilen till killarna för att hjälpa till att sätta på reservdäcket. Det visade sig då att de var punka på det också. Bilen övergavs och killarna kom trötta, hungriga och sura hem men allt löste sig dagen efter (efter att de lyckades köpa ett secondhand däck som det också var punka på, haha!).

På kvällen flyttade vi sen till ett hus med Frederique där det sen tidigare bor en kiwi (ägaren), tre tyskar och en fransman. Här är det väldigt skönt och hemtrevligt och vi tjänar 120 dollar på att bo här istället för på vandrarhemmet. Huset är också väldigt häftigt då det är ett gammalt hus med högt till tak. Sen får vi inte glömma det som John tycker är viktigast och det är att huset har en blu-ray spelare.

Dagarna kvar på vingården går nu att räkna utan svårighet. Det är två om man ska vara exakt. Kan visa sig att jobbet tar slut imorgon och då är det bara en ynka dag kvar. Jippi! Måndagen och tisdagen jobbade vi 10 timmar men idag fick vi sluta tidigare så vi var hemma redan vi fyra.

Nu ska vi ta en sväng till vandrarhemmet för en av argentinarna skulle laga sin speciella maträtt idag och bjuda oss. Hörs! Puss!    

Halloj!

 

Igår var en helt vanlig dag till att börja med. Klockan ringde. Vi segade oss upp. Tittade på klockan, tjugo över sju? Hur hände det? Stress! Det var precis som det brukar vara. Sen mötte vi upp Frederique, Tobias och Pia och tog de få stegen mot bilen. Där var inte som det brukar vara. När jag gick runt till passagerarsidan såg jag massa glas på marken, sen när jag tittade upp på bilen och istället för en av bakrutorna hade vi nu ett fint ventilations hål. Ops! På ett sett ganska komiskt då den rutans vev inte funkar så man inte kan rulla ner den och vi pratar alltid om att vi måste slå in rutan. Nu hade någon gjort grovjobbet så det var väll bara att tacka och bocka.

 

Vi hade tur att det var det minsta fönstret iaf.

 

Nej, min första tanke var, Vilken full idiot har försökt att använda våran bil som stege för att komma över staketet som stod längsmed bilen? Den fulla idioten skulle då på något sätt sparkat sönder rutan under sina strapader. Men icke. Det var ingen full idiot, för när vi tittade närmare dörren där rutan var sönder var låset upplåst! Inbrott! Jag glömde allt om att man inte rör saker som vi fått lära oss i skolan och började leta efter stulna saker i bilen. Nada, allt var kvar. Våra jackor, hattar och soppåsen med ett äppelskrutt, till och med vår parkeringspeng var kvar. När vi öppnade bakluckan gick hjärtslagen ganska fort för där förvarade vi all vår campingutrustning. Men nada där också, såg inte ens ut som tjuven kollat i bakluckan. Det var tur för om han skulle ha snott allt därifrån skulle vi sitta i skiten.

 

 

Okej. Vi hade ett inbrott framför oss men allt var kvar ,vad gör man nu? Åker till jobbet? Ringer vandrarhems ägaren? Får panik? Ringer polisen? Vi kom fram till att det var bäst att ringa polisen men vi ville inte ringa 111 som är nödnumret. Av en slump, en stor slump hade Frederique numret till en polis som jobbar här i Blenheim. Hon hade fått det av en kompis i Holland som var släkt till honom på väldigt långt håll. Kompisen trodde att han ägde en farm men när Frederique ringde och frågade om jobb hade det visat sig att han var polis istället. Perfekt för vår situation. Vi ringde polisen och han skickade två kollegor till oss.

 

Poliserna kom efter en kvart och John fick svara på frågor om när vi sett bilen senast, när vi hittade den och om något var stulet. Den andra polisen tog kort på brottet och kollade runt i omgivningarna. Han såg också att bilen bredvid Ulf var öppen men det var inga krossade rutor på den. Vi visste inte vems bil det var då men under dagen fick vi reda på att det var kanadensarens bil. Han har tydligen slarvat bort sina nycklar till den och när han låser den använder han en sax men han orkar inte för utan nycklar är bilen inte så värd. Dum tjuv som inte gjorde inbrott i en bil som redan är öppen, då är ju halva jobbet gjort liksom.

 

När poliserna var färdiga och brottet anmält ringde vi vandrarhems ägaren för att få låna en damsugare. Det var mycket glas i bilen och vi behövde ha något att tejpa för hålet med. Han kom och efter lite svårigheter (han pratar inte mycket engelska fast han bott här 12 år) lyckades vi berätta vad som hänt och vad vi ville. Vi dammsög bilen och fick en kartongbit att sätta fast i hålet. Det konstigaste var att han sa något om att han kunde gissa vem det var som gjort det men han vägrade säga det till oss och när vi sa att han skulle säga det till polisen blev han tyst.

 

En annan konstig sak med att tjuven valde vår bil och parkeringen här är att det kommer och går människor hela tiden. Vi säger att de senaste vingårdsarbetarna går och lägger sig vid tolv. Vid två och fyra på natten kommer det lass med arbetare från musselfabriken som jobbar natt. Vid sex tiden på morgonen går den tidigaste vingårdsarbetaren upp. Så antingen var det en tjuv som helt random bara valde vår bil utan att veta något om våra tider här på vandrarhemmet eller så var det en tjuv som visste väldigt mycket. Spännande!

 

 

Efter att hålet var fixat och glasbitarna borta tog vi och åkte till jobbet. Vi kom bara en timme sent trots allt som hänt. När jobbdagen var slut fick vi tag på en verkstad som kan fixa hålet och det kommer inte att kosta skjortan, runt 100 dollar skulle de gissa på. Vi har också helg nu i två dagar så dagens planer är att lämna in bilen, gå och kolla på lägenheter och sen fira St Patrick's day.

 

Hörs! Puss!

 

 

Hejsan!

 

...Internet pajade igår så ni får inlägget en dag sent...

 

Vi har forskat lite på jobbet och vet nu vilket vin våra vindruvor går till. Det heter Oyster bay och finns i vitt och rött.

 

På jobbet går det bra. Takten på arbetet har saktats ner och jag tror att det till stor del beror på att suprevisern som gillar att sparka folk har flyttat till ett annat team. Raderna som vi gör nu är också ganska långa, ca 500 m. Det tar 1,5 till 2,5 timmar för fyra personer att göra en och det är över 100 rader. Vi har hållit på med de här raderna i två dagar och är fortfarande inte färdiga. Jag vill nog inte heller bli färdig med det här blocket (alla raderna kallas för ett block) för nästa blocks rader är 750 m långa.

 

Igår ansökte vi till ett ”on call” jobb på en fabrik där man häller upp vin i flaskor. Killen kommer att ringa dagen innan de behöver folk och det kan vara både vara dag och natt. Vi vet inte än om vi ska ta jobbet om han ringer. Det är väldigt tryggt att ha vingårdsjobbet eftersom att det är heltid och fabriksjobbet är bara när de behöver folk, dock vill vi gärna testa något nytt. Som det ser ut nu hoppas vi på att han ringer nästa vecka, då har vi tjänat tillräckligt med pengar på vingården och klarat vårat mål med två veckors jobb. Men vi får se hur det blir.

 

Vi ska också försöka hitta en lägenhet till nästa vecka med Frerdrique och Mark som också bor här på vandrarhemmet. Att hyra en lägenhet en vecka är mycket billigare än att bo här. Efter att den veckan är slut är det dags att dra vidare och se södra ön.

 

Hörs!

Halloj!

 

Det är HELG!!! Det känns som när man gick i skolan fast tom lite bättre. Vi skulle jobba både lördag och söndag men det visade sig igår att det var valfritt att jobba idag. Awesomeness!

 

Vi har inte blivit sparkade heller vilket är en fördel och nu så ska vi bara klara av en vecka till. Problemet med jobbet är bara att man blir hjärndöd. Man är konstant stressad och suprevisers gillar inte när man pratar med varandra så man har åtta timmar av att tänka och dagdrömma. Det två första dagarna var det helt okej men nu har jag slut på saker att tänka på... Så fort jag kommer på något bra byts det snabbt bort mot ”måste hitta ruttna vindrovor, måste döda ruttna vindruvor...” Jag kom på en fin sång om ruttna vindrovor men den försvann lika snabbt som den kom.

Vi har två pauser. Först jobbar vi tre timmar och så får vi 20 min rast. Sen jobbar vi två och en halv timme till innan lunch som vara i 30 min. Efter lunchen är det bara två timmar kvar av arbetsdagen! Mat tar vi själva med oss och vanligtvis gör vi ostmackor och jordnötssmörsmavkor och så tar med oss frukt.

 

Våra supreviser har också blivit hårdare de senaste dagarna då de tyckte att bara 10 av 50 gjorde ett bra jobb. Jag kan hålla med om det (är helt säker på att jag är en av tio, haha!, eller jag hoppas iaf.). De har inte klagat en ända gång på mig, jag fick istället ”good job” av supersuprevisern (måste förtydliga att det är en sjukt stor sak här i vingårdsbranschen).

 

Ens kropp gillar inte jobbet speciellt mycket heller. Ryggen dör då vindruvorna växer i maghöjd till fothöjd. Sen så stabar man sig själv med sin klipp sak och juicen från vindruvorna innehåller någon syra så det svider i såren hela dagen. Men det roligaste av allt är när man råkar spruta in vindruvsjuice i ögonen, haha! Det gör ont!

Här är klipp saken som vi använder för att klippa bort vindruvorna. Jag räknade och jag har 14 skärsår på vänsterhanden. Dock är det ytliga men det ser ganska badass ut. John och jag investerade i handskar för tre dagar sen så nu får vi inte alls lika många sår, vilket är bra.

 

Fast jobbet inte är en hitt så skulle jag av någon sjuk anledning bli väldigt upprörd om jag skulle bli sparkad. Kanske är det utmaningen med att klara av två veckor utan att ge upp som lockar. Sen vet jag att det kommer att vara ett minne för livet. Kompisarna som man möter på jobbet är också mycket trevliga, 50% tyskar, resten är blandat, allt från kiwisar till canadensare. Åldern på oss arbetare variera också från oss unga till den äldsta som är en gammal gubbe.

 

När vi kommer hem på eftermiddagarna vill man bara gå och lägga sig men kvällarna här på vandrarhemmet får man inte missa. Vi som bor här jobbar alla, de flesta på vingårdar medan några jobbar natt på en musselfabrik. När vi kommer hem villar alla ett tag sen lagar vi middag tillsammans och pratar om allt som skulle ha kunnat hänt under dagen, istället för att konstatera att vi bara har klippt av ruttna vindruvor. Vi kan sitta i två tre timmar och komma på saker som skulle kunna hända på en vingård, ena saken konstigare än den andra. Sen spelar vi också kort och igår var det ”fira att det är helg fest”. Så fast jobbet inte är på topp alltid har vi det grymt roligt.

Vi lagade pannkakor idag som vi ska ta med oss till jobbet imorgon. Vi bor i ett rum med eget kök och badrum. När vi först kom hit bodde vi i ett rum med bara 3 våningssängar. Men för tre dagar sen kom ägaren och sa att vi kunde flytta och det kostar bara 10 dollar mer i veckan per person vilket är toppen. Dock äter vi all våran mat med de andra i stora köket, vårt matbord är för tillfället en avlastningsyta för våra arbetskläder.

 

Det var allt för nu. Nu ska vi sova så att vi lyckas gå upp imorgon. Hörs, Puss!

 

 

 

 

Halloj!

I måndags tog vi färjan över till södra ön. Färjefärde tog tre och en halv timme och gick väldigt bra. Färjan åkte till Picton och sen åkte vi 30 minuter med Ulf till Blenheim. En liten stad omgiven av vingårdar.

John på färjan.

 

Från Wellington hade vi sett på nätet att de sökte vingårdsarbetare och vi hade tom pratat med en vandrarhems ägare som sa att han skulle kunna skaffa jobb till oss här. Så vi åkte raka vägen till Peaceheaven backpackers och snackade med James och fem minuter senare var vi anställda hos ASE. Ett företag som åker runt till de olika vingårdarna här i området och gör de jobb som behöver göras.

Vi har en väldigt fin view på vår arbetsplats. Det kan ingen klaga på!

Massa vindruvor!

 

Vår första dag var igår och vi har jobbat idag också. Vi börjar jobba klockan 08.00 och jobbar till 16.30, lönen består av 14 dollar/timmen. Än så länge har vi inte blivit sparkade och vårt mål är att klara 2 till 3 veckor här. Vårt jobb består än så länge av att klippa bort vindruvsklasar med ruttna vindruvor på. Ganska enformigt men inte så ansträngande och tungt. Andra saker man kan få göra på vingårdarna är att sätta upp nät, klippa bort 10 vindruvsklasar på varje planta så att de klasarna som är kvar växer bättre och ta hand om babyplantor.

På varje länga jobbar oftast fyra personer. Två på varje sida som jobbar omlott. En länga ska ta ca en timma att gå igenom men det är sällan man lyckas hålla den tiden.

 

Vi har supervisor som ser till att vi gör ett bra jobb. De vandrar mellan längorna och letar missade vindruvor, säger åt oss att skynda oss och ser till så att vi vet vilken länga som vi ska jobba på. Man ska jobba snabbt och noggrant, inte den bästa kombinationen kanske... Våra supervisors var sura på vårt team (vi är ca 30-40 personer som jobbar tillsammans) och efter lunch var det enkla riktlinjer, missar ni en enda rutten vindruva är ni sparkade. Jippi! Det slutade iaf med att de sparkade alla som var för långsamma vilket var ett helt gäng. Jag jobbade rumpan av mig för personen som jobbade på samma länga som jag var superlångsam. När de flesta var färdiga hade vi en oändligt lång sträcka kvar (de flesta sträckorna på en vingård är oändliga, haha!). Som tur såg bossarna att jag hade jobbat som en galning och de sparkade bara henne. Trodde ett tag där att min karriär som vingårdsarbetare bara skulle vara för två dagar. Dock är det bara att börja i ett nytt team om man blir sparkad, just nu behövs det massor med arbetare och speciellt så som de sparkar personer.

 

Hörs senare i veckan! Puss!

 

 

Halloj!

Vi är kvar i huvudstaden pga en "weather bomb" som ställde in vår färja igår. Det blåste 120 km/h här och spöregnade men vädret har redan lugnat sig. Färjorna går idag men är fullbokade så vi åker till södra ön på måndag morgon. 

Här kommer en uppdatering om vad vi har hållit på med den senaste tiden:

Måndagen och tisdagen spenderade vi med att vandra i Tauranga forest park som ligger 15 min med bil från sommarstället där vi bodde och jobbade. Våran tripp började med en stigning på ca 1000 m som pågick i tre timmar tills vi nådde stugan där vi skulle stanna under natten. Stigen gick från en äng upp genom en djup skog och stugan låg nära trädgränsen. Vädret var alldeles underbart och vi satt utanför stugan och läste våra böcker hela eftermiddagen. Vi fick sällskap av två jägare som vi delade stugan med.

Dagen efter fortsatte vi uppåt och gick upp på Table top (1400m) och fortsatte ytterligare en bit innan vi började vår vandring hemåt igen. När vi gick ner genom skogen igen började det att regna men skogen var så tät att bara några droppar nådde oss. Världens bästa paraply!


Vägen uppåt var maffig.

Nudlar i stugan...

Uppe på Table top



John tog en 180 graders bild. Tagen på väg upp.

I Wellington pågår nu också en art festival som John och jag kollat på.

Vi gick och kollade på två fransmän som gjorde massa coola saker på två hjul som satt ihop och röde på sig.

Angela var supersnäll och gav sin cirkus biljett till mig så jag och Neale såg på en superbra föreställning i fredags. Det var en cirkus från Berlin som bestod av tre generationer av en familj. Den var väldigt rolig och alla var väldigt duktiga. Det som var spännande och annorlunda med den här cirkusen var att man såg föreställningen två gånger. Ena gång satt halva publiken och kollade på föreställningen som vanligt medan den andra halva satt på baksidan, bakom det röda skynket, och fick se vad som hände bakom scenen. Efter föreställningen bytte man plats och såg föreställningen igen. Bakom scenen var det mer teater och det var riktigt häftigt att de fick ihop föreställningen. 


Vi har också jobbat vid sommarhuset och flyttat en pizzaugn från Wellington till sommarhuset.

Sen lagade Neale riktigt god pizza till oss!

Vi har också haft en enorm framgång med Ulf som klarade besiktningen. Vi har också lyckas klura ut hur man får igång ACn och för några dagar sen fick vi igång våran radio.

Hörs från södra ön, Puss!

Hej alla trogna bloggföljare!

Imorgon fredag kl: 21:00 sverigetid tänkte vi köra lite skyping för de som är intresserade.
Hörs på skype!